hästens språk
Hästens språk.
Hästens språk består av signaler som sänds ut av en individ och tas emot av en annan. Många av signalerna är medfödda och en del av dessa måste förbättras genom inlärning. Hästens språk delas in i ljud-, lukt-, syn- och beröringssignaler.
Eftersom hästens ljudsignaler är relativt få, så utgår man ifrån att det i första hand är de andra signalerna som har betydelse i hästarnas språk. Det är dock svårt för oss människor att uppfatta hästens signaler då den kan ha ytterst små variationer i mimspelet; läppar, näsborrar och i musklerna runt ögon och ögonlock.
En del av hästarnas språk består av doftsignaler, vilket vi människor inte kan känna, hästarna däremot kan känna igen varandra genom att varje djur har sin personliga doft.
Hästen har också tydliga signaler genom kroppshållning och rörelse, t ex ett brunstigt sto, den står som om att den skall urinera, vilket lockar till sig hingstens uppmärksamhet. En annan typisk kroppshållning är bakbenshotet, där en häst med bakdelen mot en annan häst och med strukna öron lyfter ett bakben och sedan eventuellt slår.
Svansen har också en signalfunktion i och med att man kan sticka in svansen mellan benen när man är rädd och/ eller underlägsen.
Hästens ljudsignaler
Skrikgnägget är ett högre och mer utdraget ljud än gnäggningen. Det förekommer ofta och då vanligtvis med öppen mun. Ljudet används särskilt när flockmeddlemmar kommer för lågt ifrån varandra, och är sammankallande.
Pip är en hög och gäll ton som är ungefär ½ sekund lång. Både brunstiga och icke brunstiga ston piper om en hingst kommer i närheten eller luktar på dem. Pipandet hörs ofta under meningsskiljaktigheter både hingstar och ston emellan. När hästarna piper hålls öronen oftast bakåt som tecken på aggression och dom stampar eller slår ofta med fram- eller bakbenen.
Bröl är ett ljud som inte förekommer så ofta, men hörs ibland från hingstar som avvisar av brunstiga ston.
Blåsning är en varningssignal som åstadkoms genom att luft mer eller mindre kraftig stöts ut genom näsborrarna. Ljudet används t ex av hingsten om främmande djur eller människor närmar sig flocken. När flockmeddlemmarna hör detta ljud blir de omedelbart uppmärksamma på omgivningen, är på sin vakt och beredda att vid behov fly.
Hästen är ett socialt djur
Man antar att hästen levde ensam från början, utom under parningstiden, men har utvecklats till att bli ett flockdjur då det har många fördelar. Det är klart att fler par ögon, öron och näsborrar snabbare kan upptäcka fienden. Enstaka hästar har dock alltid och är det än i dag mer uppmärksamma än andra i flocken, och det ger signal till flykt först av alla när de ser något som de uppfattar som hotande. När flocken vilar är det alltid någon som håller vakt. Hästar tycker inte om att vara ensamma och det är viktigt att tänka på det.
Ledarskap
Ledarskap kan man i princip iaktta i tre olika sammanhang, som har det gemensamt att en individ i en grupp får resten av gruppen att flytta sig.
Första sammanhangen är när hingsten samlar ihop gruppen för att flytta den, vanligtvis för att andra grupper kommer för nära. När han samlat alla driver han dem framför sig tills avståndet till andra grupper är tillräckligt stort.
En annan form av ledarskap inträffar under gruppens vanliga strövtåg, när dom betar och förflyttar sig till viloplatser och vatten. I princip kan vilken häst som helst ta initiativ till att gruppen sätter sig i rörelse, genom att den långsamt börjar dra sig ifrån gruppen. Men det är ofta ett äldre, erfaret sto som leder gruppen i sådana fall. Om de andra hästarna är motiverade, om de t ex är törstiga, låter de sig villigt dras med, och så följer alla efter.
I flyktsituationer, t ex om gruppen skulle attackeras av rovdjur eller om främmande människor kommer för nära, är mönstret ett annat än om gruppen rör sig frivilligt. Vilket som helst av gruppens djur kan så snart en fara observeras, ge sig till att fly, och då åstadkomma signalsystemet att även resten av gruppen, om faran som påtaglig, följa efter den första flyende hästen. Gruppen bildar en tät klunga, fölen håller sig mycket nära sina mödrar, och haremshingsten springer längst bak, mellan flocken och faran. 
Rangordning
I gruppen så görs det alltid upp en rangordning av alla hästarna. En häst uppnår dominans och hög rang genom att vara så aggressiv att en annan häst viker undan, vilket betyder att den senare blir underlägsen och accepterar en lägre plats i rangordningen.
Ett sätt att kolla i sin egen flock är att se hur många hot hästen tar emot respektive ger till andra hästar. Den häst som är ranghögst ger mest hot och tar emot minst hot, och den häst som är ranglägst tar emot många hot och ger inte så många hot själv.
Olika hot
Bettvarning, tillbakalagda öron och blottande tänder, riktas mot motståndaren.
Sparkvarning, bakdelen med piskande svans vänds mot motståndaren och ett bakben lyfts.
Bett, om motståndaren inte flyttar sig utvecklas hotet om bett till ett riktigt hugg, vanligtvis i halsen eller bakdelen.
Spark, sparkvarningen följs av enstaka sparkar med ett ben, eller flera sparkar med det ena eller båda bakbenen.
Förföljelse, en häst kan med strukna öron och hot om att bita och jaga bort en motståndare genom att förfölja den.
Rangordningen skapas och upprätthålls med hjälp av hot, kraftmätningar och undanmanövrar. Om det kommer in nya djur i gruppen, placeras dom med hjälp av hot in i rangordningen inom loppet av en eller två dagar, därefter är lugnet återställt
.
